Wooooooow...

I fredags så styrde vi kosan mot Stockholm och mannens mål, hans andra maraton. Vi innefattade även mina kära svärföräldrar och vi såg fram emot att få agera hejarklack. På lördagen vaknade vi upp i ett Stockholm med klarblå himmel och ett fantastiskt bra väder ackompanjerade hela dagen!

Vi i hejarklacken följde med stor spänning Daniels tider och hoppade högt varje gång vi fick ett sms som visade att han sprang helt enligt plan. När han passerade oss vid 1,6 mil så såg han lika oförskämt pigg ut som alltid och vi trodde inte att han hade några större problem.

Vi tog oss sedan till stadion och fick se ett antal hundra, närmare bestämt 631 innan han, mannen i mitt liv syntes i fjärran. Han klarade sitt mål, att komma under 3:15 och slog sin tid från New York med 26 minuter.

3.12.10...wooow var vi imponerade eller var vi imponerade? Vi var vääääldigt imponerade!!!

En stund innan Daniel kom in i mål så fick jag gråta en skvätt då en löpare sträckte ut en hjälpande hand till en annan som inte hade en chans att klara av att ta sig den sista biten mot mål.

Hejarklacken tog sig tillbaka till det väldigt väl belägna hotellet på Karlavägen och beställde sig var sin öl samt en extra till vår löpare.

Efter en som det kändes evighet så kom han gåendes och då insåg jag med ens att det nog hade varit svårare än vad vi trott. Inte för att jag för ett ögonblick skulle tro annat än att 42 195 meter måste vara fruktansvärt att ta sig igenom men han hade ju sett så pigg ut vid målgången.

Att springa två varv och inte en enda runda hade en negativ inverkan och jag har lovat att jag inte skall säga GÄRDET på länge då detta inte ger honom några sköna associationer....

Jag erkänner, jag har en STOR idol

och inte helt oväntat så är det min kära make.

See you soon