Status quo

"Allt" står helt stilla medan jag står och hoppar upp och ner på samma ställe. Ivrig att komma igång, ivrig att komma vidare, få svar och känsla för hur vårt liv skall bli framöver.

Intalar mig själv att jag ska koppla av, ta det lugnt & leva i nuet, vilket jag tycker att jag klarat ganska bra fram till nu...att det börjar bli svårt tror jag har att göra med att nu närmar det sig men inte tillräckligt snabbt. Snart snart snart vet vi om vi får lov att bli föräldrar till ett barn från ett land långt långt bort.

Och det är inte en fråga om om utan om när, vi skall bli en till i familjen. Men jag vill att "när" skall vara greppbart, nära och helst av allt så klart typ nu....

Lite frustrerad och lätt ångestfylld fortsätter jag tänka positivt och realistiskt.....det är vår tur nu....det är vår tur nu....det är vår tur nu....

See you soon

- Posted using BlogPress from my iPhone

Dags för uppdatering...

.....tiden springer fram och allt sittande framför datorn dagtid är en dålig kombo för bloggandet. Detta

tillsammans med det faktum att jag ogärna skriver här om jag inte har "något" att säga....vilket jag inte riktigt känner....

Men nu är det då ändå dags för en liten liten uppdatering i "punktform";

~har faktiskt börjat medverka vid lördagarnas backträningar i Bokskogen och det är så himla roligt. Idag var jag rent ut sagt hög efteråt och pratade sår i öronen på Daniel om hur nöjd och glad jag var! Längtar till nästa lördag!

~håller vikten och har till och med gått ner ett kilo till. Att jag nu väger under 65 kg är nästintill overkligt men sanslöst skönt! Jag som aldrig trodde att jag skulle kunna komma under 70....

~adoptionsresan går framåt och på måndag lämnas utredarnas utlåtande över till nämnden som kommer ta upp vårt ärende på sitt sammanträde i mitten av februari. Utsikterna är extremt goda och vi vet att utredarna kommer rekommendera oss, vilket känns underbart.

~livet rullar på och jag gör mitt bästa för att det ska kännas så bra som möjligt. Tränar på att verkligen njuta av varje ögonblick och glädjas åt livet; ) här och nu. Ser med tillförsikt fram emot vad detta året ska föra med sig!

See you sooner or later....

Dags...

....för en ny uppdatering om mitt liv och leverne....

Börjar med att berätta att jag nu med råge har passerat under det magiska 70 strecket och är nere på 66,3 kg. Detta känns overkligt och väldigt lättande i dubbel bemärkelse.

Att slippa bära på de där sluppna kilona gör en hel del så klart för sinnet men mest för kroppen. Jag är mycket piggare (även om jag fortfarande somnar på soffan ibland...), jag springer med lätthet upp för trappor och jag har faktiskt även kommit igång lite blygsamt med joggningen.

Måste erkänna att den där plankan har fått stå i sitt hörn och jag har inte gjort mina gummibandsövningar en endaste gång sedan förra inlägget, vilket är extremt dåligt...bättring där med andra ord.

Idag belönade jag mig med ett par nya tighta jeans som står i starkt motsats till de baggy jeansen i strl 44 som jag köpte för några månader och 12 kilo sedan.

Vad gäller sinnet mitt så har jag kommit till insikt med att jag behöver få in mer zen i mitt liv...hmmm....vad skall detta nu innebära? Ja, nu har jag ju inte riktigt fördjupat mig i det men efter att ha bläddrat i en tidning med en intressant artikel skriven om en amerikansk kille med skön syn på livet såååå kände jag att detta nog kunde vara rätt så bra....se hans hemsida: Zen Habits

Att sänka förväntningarna, förhoppningarna och därmed minska på stressen och pressen känns väldigt lockande i denna tid när man går med axlarna högt upp, spänd och lite lätt ångestfylld.

Jag skall försöka att leva ännu mer i nuet, njuta av tillfället här och nu

och inte tänka för mycket på framtiden.

See you sooner or later again....

Var är jag...

...och vart är jag på väg?

Ja nu är det dags för en uppdatering av denna min alldeles egna lite lätt offentliga ventil som jag inte har använt på länge. Visst har det hänt en hel del men jag har inte haft motivation, lust o inspiration att släppa på trycket.

Men nu så...vad har hänt sen sist...

...Vi har varit på vårt första hemutredningsmöte och det kändes mycket bra!

Nästa gång vi ses så är det hemma hos oss ; ) o det lär bli lätt städningshysteri...

...vi har fått vår pärm från Barnens vänner med info om vad som väntar i ansökningspappernas

djungel och det känns såååå verkligt - vi SKALL bli föräldrar!

...för ett par dagar sen så trodde vi att vår fina hund skulle stryka med i den kraftiga lunginflammationen

men nu ligger hon i samma rum som mig och snarkar djupt....

...jag har tagit itu med mitt mål från tidigare i år -

det där med att jag antingen skulle gå upp 15 kg i vikt

eller ner minst 5.

Och jag har faktiskt lyckats med det sistnämnda o börjar närma mig - 7 kg...

mitt närmaste viktmål är inriktat på att gå under 70 kg

vilket jag inte vägt på minst 10 år...och nu är det nära : )

...faktiskt inte heeeeelt omöjligt att jag tar itu med mina gummibandsövningar

o att jag ger mig på joggingen igen....

...Daniel jagar mig med plankan...o säger att jag måste göra den dagligen

för att stärka upp mig inför det kommande konstanta bärandet av barn.

...som jag längtar efter såååå mycket!

...just nu känner jag mig trött, sliten o lite krasslig

men det är bara högst tillfälligt, så det så!

Jag ser framemot hösten som kommer bli händelserik, intressant

och troligtvis kommer den dessutom flyga fram!

See you soon

Väntan....

...för exakt åtta veckor sedan var jag nere på kommunen och lämnade in min makes fyra viktiga papper som skulle sändas upp till Socialstyrelsens rättsliga råd för bedömning.

När jag kom till jobb idag så möttes jag av ett otroligt positivt mail

- han har blivit godkänd!!!!

Så snart skall vår lååånga och längtansfulla väntan på barn gå över i en mycket aktivare fas i och med den stundande medgivandeutredningen som vi ser såååå fram emot!

Fortsättning följer...

....see you soon....

Någon annanstans....

Nedanstående är skrivet på bussen så om storlek mm ser konstigt ut sååå är det förklaringen.

Har nu varit tillbaka på jobb i två och en halv vecka efter att dessförinnan ha haft hela 4 veckors semester.

Brukar ofta ha lite "börja jobba" ångest efter sommarsemestern men den uteblev konstigt nog helt i år. Jag hade på söndagen, glatt konstaterat: att jag ju har ett jobb som ju faktiskt ger en inkomst och jag jobbar ju bara 5 dagar i veckan och är ledig 2 hela dagar och alla kvällar...sååå så illa är det ju inte och jag tror att det var detta enkla ställningstagande som gjorde mig såpass nöjd att ångesten uteblev.

Visst hjälpte också det faktum att mannen och jag hade en skön semester med valfrihet och obestämdhet - inget bokat på semestern, det är semester för mig ; ) men rätt mental inställning är riktigt bra och slår mycket!

Idag intogs lunchen i det gassande solskenet och jag njöt av stunden och värmen. En ny kollega (som därmed inte känner mig så bra) utbrast efter det att hon hört min "inställning" - Men du får väl ändå hålla med om att man skulle vilja vara någon annanstans nu...som hemma i trädgården eller på stranden? Och vad svarar jag? - Nej jag är faktiskt nöjd med att vara här! Inte helt oväntat så tittade hon skumt på mig och jag fick lov att tillägga att jag kanske inte är helt normal...sa dessutom att jag troligtvis inte hade varit nöjd om jag istället befunnet mig på andra sidan jobbets väggar eftersom jag då troligtvis hade varit arbetslös el sjukskriven och då hade jag garanterat mycket hellre varit här...

Att stanna upp i vardagen och uppskatta det man gör och var man befinner sig, det är nyttigt och i många fall mer upplyftande än dagdrömmarna...

See you soon


- Posted using BlogPress from my iPhone

2011-06-26

Igår morse somnade Ds mormor in i den eviga vilan

och saknaden efter henne är stor.

För inte så lång tid sedan så lämnade min egen mormor jordlivet

och jag tror att mormor I kommer välkomna mormor E

med öppna armar och visa henne runt på andra sidan.

De var starka kvinnor

&

fina omtänksamma mormödrar

för evigt saknade

&

för evigt i våra hjärtan!

See you soon

Ovisst jovisst...

Vår adoptionsresa körde på ett farthinder förra veckan när vi fick besked om att min fina make måste godkännas av det rättsliga rådet innan vår utredning kan starta. De skall avgöra om hans sjukdom skall vara ett hinder för hans framtida förmåga att vara förälder...

Hur skall de kunna veta det som ingen annan heller vet?

Jovisst han har MS men bortsett från det så är han frisk som en nötkärna. Hans framtid må vara oviss men det är ju alla andras också.

Så nu väntar väntan och det är ju något som vi ju är väldigt vana vid.

Hoppas att vi under vår stundande semester skall kunna koppla av, luta oss tillbaka och inte oroa oss...

Giv mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,

mod att förändra det jag kan

och förstånd att inse skillnaden!

See you soon

Kärleken övervinner allt

Det är dags nu, ja det är dags att beskådas, synas, bedömas och slutligen godkännas. Något annat kan jag inte tänka mig att utredarna skall komma fram till. Det är klart att vi kommer godkännas som adoptivföräldrar!

Låter nog lite väl självsäkert men nu måste vi ju våga tro på oss själva och lita på att utredarna ser att vi är i allra högsta grad lämpliga.

Föräldrarutbildningens sista gång är på måndag och det sörjer jag då dessa träffar har gett så mycket i såväl diskussioner som reflektioner med de andra kring etik, moral, känslor, förväntningar, farhågor mm. Man kan plötsligt ändra sig i en fråga som man tidigare haft en något annorlunda ståndpunkt i...

T ex när vissa blivit föräldrar har vi lite bittert sagt: -ack ack vad de har blivit uppslukade. Barnet är ju inte en del av deras liv utan barnet är plötsligt hela deras liv. De bryr sig ju inte om något annat och allra minst bryr de sig om sig själv. - Så vill vi inte ha det när vi får barn...nej barnet kommer bli en del av vårt liv....

Förstår om ni tycker detta är konstigt, visst måste man väl förstå att barnet blir ens ALLT och ja det förstår jag på sätt och vis men för mig har det alltid varit viktigt att hålla fast vid att VI, Daniel och Jag, både tillsammans och på var sitt håll måste fortsätta vara - vara man & hustru, ta hand om oss själva och varandra även om vi blir en till i familjen. Det ena utesluter givetvis inte det andra men...

Under de många årens långa längtan efter "barnet" har vi i största möjligaste mån inte låtit denna längtan ta över hela oss och vårt liv. Längtan har inte fått sluka oss och det har varit av yttersta vikt att vi har levt livet till fullo under tiden.

...nu tillbaka till barnet som faktiskt plötsligt kommer VARA vårt liv. Barnet kommer bli vårt ALLT. Barnet är så otroligt efterlängtat och eftersträvat.

Barnet är så älskat långt innan vi ens vet vem det är och VI kommer vara barnets ALLT. Det är så det skall vara och det är så det kommer bli.

Jag inbillar mig inte att denna resan fram till barnet kommer bli lätt men jag räknar kallt med att den kommer bli spännande, utvecklande och slutligen helt fantastisk.

Vi skall bli föräldrar och vår kärlek skall fortsätta övervinna ALLT!

See you soon

Åsikt, avsikt & insikt

Livet är som ett tivoli, där man har fribiljetter till många attraktioner och vissa av dessa ger en skräckupplevelser, andra aha-upplevelser och på det hela taget så får man verkligen känna att man lever....

Under de senaste veckornas turer i livets karuseller har vi svetsats ännu mer ihop, vi har fallit hårt men sakta och säkert har vi tillsammans klättrat uppåt igen, vi har tagit oss härdade ur spökhuset och vi är nu redo för de nya utmaningarna som skall mynna ut i det andra lyckliga slutet!

Jag har en fast åsikt om att jag inte önskar åka i graviditetskarusellen igen, en stark avsikt om att vi skall bli föräldrar på annat sätt och en djup förhoppningsfull insikt om att ett ensamt barns öde kommer bli vårt...

Jag kommer inte skrika på vägen ner i berg & dalbanans brantaste backe....utan jag laddar istället för nästa!!!!!!

See you soon