Dags...

....för en ny uppdatering om mitt liv och leverne....

Börjar med att berätta att jag nu med råge har passerat under det magiska 70 strecket och är nere på 66,3 kg. Detta känns overkligt och väldigt lättande i dubbel bemärkelse.

Att slippa bära på de där sluppna kilona gör en hel del så klart för sinnet men mest för kroppen. Jag är mycket piggare (även om jag fortfarande somnar på soffan ibland...), jag springer med lätthet upp för trappor och jag har faktiskt även kommit igång lite blygsamt med joggningen.

Måste erkänna att den där plankan har fått stå i sitt hörn och jag har inte gjort mina gummibandsövningar en endaste gång sedan förra inlägget, vilket är extremt dåligt...bättring där med andra ord.

Idag belönade jag mig med ett par nya tighta jeans som står i starkt motsats till de baggy jeansen i strl 44 som jag köpte för några månader och 12 kilo sedan.

Vad gäller sinnet mitt så har jag kommit till insikt med att jag behöver få in mer zen i mitt liv...hmmm....vad skall detta nu innebära? Ja, nu har jag ju inte riktigt fördjupat mig i det men efter att ha bläddrat i en tidning med en intressant artikel skriven om en amerikansk kille med skön syn på livet såååå kände jag att detta nog kunde vara rätt så bra....se hans hemsida: Zen Habits

Att sänka förväntningarna, förhoppningarna och därmed minska på stressen och pressen känns väldigt lockande i denna tid när man går med axlarna högt upp, spänd och lite lätt ångestfylld.

Jag skall försöka att leva ännu mer i nuet, njuta av tillfället här och nu

och inte tänka för mycket på framtiden.

See you sooner or later again....

Var är jag...

...och vart är jag på väg?

Ja nu är det dags för en uppdatering av denna min alldeles egna lite lätt offentliga ventil som jag inte har använt på länge. Visst har det hänt en hel del men jag har inte haft motivation, lust o inspiration att släppa på trycket.

Men nu så...vad har hänt sen sist...

...Vi har varit på vårt första hemutredningsmöte och det kändes mycket bra!

Nästa gång vi ses så är det hemma hos oss ; ) o det lär bli lätt städningshysteri...

...vi har fått vår pärm från Barnens vänner med info om vad som väntar i ansökningspappernas

djungel och det känns såååå verkligt - vi SKALL bli föräldrar!

...för ett par dagar sen så trodde vi att vår fina hund skulle stryka med i den kraftiga lunginflammationen

men nu ligger hon i samma rum som mig och snarkar djupt....

...jag har tagit itu med mitt mål från tidigare i år -

det där med att jag antingen skulle gå upp 15 kg i vikt

eller ner minst 5.

Och jag har faktiskt lyckats med det sistnämnda o börjar närma mig - 7 kg...

mitt närmaste viktmål är inriktat på att gå under 70 kg

vilket jag inte vägt på minst 10 år...och nu är det nära : )

...faktiskt inte heeeeelt omöjligt att jag tar itu med mina gummibandsövningar

o att jag ger mig på joggingen igen....

...Daniel jagar mig med plankan...o säger att jag måste göra den dagligen

för att stärka upp mig inför det kommande konstanta bärandet av barn.

...som jag längtar efter såååå mycket!

...just nu känner jag mig trött, sliten o lite krasslig

men det är bara högst tillfälligt, så det så!

Jag ser framemot hösten som kommer bli händelserik, intressant

och troligtvis kommer den dessutom flyga fram!

See you soon

Väntan....

...för exakt åtta veckor sedan var jag nere på kommunen och lämnade in min makes fyra viktiga papper som skulle sändas upp till Socialstyrelsens rättsliga råd för bedömning.

När jag kom till jobb idag så möttes jag av ett otroligt positivt mail

- han har blivit godkänd!!!!

Så snart skall vår lååånga och längtansfulla väntan på barn gå över i en mycket aktivare fas i och med den stundande medgivandeutredningen som vi ser såååå fram emot!

Fortsättning följer...

....see you soon....

Någon annanstans....

Nedanstående är skrivet på bussen så om storlek mm ser konstigt ut sååå är det förklaringen.

Har nu varit tillbaka på jobb i två och en halv vecka efter att dessförinnan ha haft hela 4 veckors semester.

Brukar ofta ha lite "börja jobba" ångest efter sommarsemestern men den uteblev konstigt nog helt i år. Jag hade på söndagen, glatt konstaterat: att jag ju har ett jobb som ju faktiskt ger en inkomst och jag jobbar ju bara 5 dagar i veckan och är ledig 2 hela dagar och alla kvällar...sååå så illa är det ju inte och jag tror att det var detta enkla ställningstagande som gjorde mig såpass nöjd att ångesten uteblev.

Visst hjälpte också det faktum att mannen och jag hade en skön semester med valfrihet och obestämdhet - inget bokat på semestern, det är semester för mig ; ) men rätt mental inställning är riktigt bra och slår mycket!

Idag intogs lunchen i det gassande solskenet och jag njöt av stunden och värmen. En ny kollega (som därmed inte känner mig så bra) utbrast efter det att hon hört min "inställning" - Men du får väl ändå hålla med om att man skulle vilja vara någon annanstans nu...som hemma i trädgården eller på stranden? Och vad svarar jag? - Nej jag är faktiskt nöjd med att vara här! Inte helt oväntat så tittade hon skumt på mig och jag fick lov att tillägga att jag kanske inte är helt normal...sa dessutom att jag troligtvis inte hade varit nöjd om jag istället befunnet mig på andra sidan jobbets väggar eftersom jag då troligtvis hade varit arbetslös el sjukskriven och då hade jag garanterat mycket hellre varit här...

Att stanna upp i vardagen och uppskatta det man gör och var man befinner sig, det är nyttigt och i många fall mer upplyftande än dagdrömmarna...

See you soon


- Posted using BlogPress from my iPhone

2011-06-26

Igår morse somnade Ds mormor in i den eviga vilan

och saknaden efter henne är stor.

För inte så lång tid sedan så lämnade min egen mormor jordlivet

och jag tror att mormor I kommer välkomna mormor E

med öppna armar och visa henne runt på andra sidan.

De var starka kvinnor

&

fina omtänksamma mormödrar

för evigt saknade

&

för evigt i våra hjärtan!

See you soon

Ovisst jovisst...

Vår adoptionsresa körde på ett farthinder förra veckan när vi fick besked om att min fina make måste godkännas av det rättsliga rådet innan vår utredning kan starta. De skall avgöra om hans sjukdom skall vara ett hinder för hans framtida förmåga att vara förälder...

Hur skall de kunna veta det som ingen annan heller vet?

Jovisst han har MS men bortsett från det så är han frisk som en nötkärna. Hans framtid må vara oviss men det är ju alla andras också.

Så nu väntar väntan och det är ju något som vi ju är väldigt vana vid.

Hoppas att vi under vår stundande semester skall kunna koppla av, luta oss tillbaka och inte oroa oss...

Giv mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,

mod att förändra det jag kan

och förstånd att inse skillnaden!

See you soon

Kärleken övervinner allt

Det är dags nu, ja det är dags att beskådas, synas, bedömas och slutligen godkännas. Något annat kan jag inte tänka mig att utredarna skall komma fram till. Det är klart att vi kommer godkännas som adoptivföräldrar!

Låter nog lite väl självsäkert men nu måste vi ju våga tro på oss själva och lita på att utredarna ser att vi är i allra högsta grad lämpliga.

Föräldrarutbildningens sista gång är på måndag och det sörjer jag då dessa träffar har gett så mycket i såväl diskussioner som reflektioner med de andra kring etik, moral, känslor, förväntningar, farhågor mm. Man kan plötsligt ändra sig i en fråga som man tidigare haft en något annorlunda ståndpunkt i...

T ex när vissa blivit föräldrar har vi lite bittert sagt: -ack ack vad de har blivit uppslukade. Barnet är ju inte en del av deras liv utan barnet är plötsligt hela deras liv. De bryr sig ju inte om något annat och allra minst bryr de sig om sig själv. - Så vill vi inte ha det när vi får barn...nej barnet kommer bli en del av vårt liv....

Förstår om ni tycker detta är konstigt, visst måste man väl förstå att barnet blir ens ALLT och ja det förstår jag på sätt och vis men för mig har det alltid varit viktigt att hålla fast vid att VI, Daniel och Jag, både tillsammans och på var sitt håll måste fortsätta vara - vara man & hustru, ta hand om oss själva och varandra även om vi blir en till i familjen. Det ena utesluter givetvis inte det andra men...

Under de många årens långa längtan efter "barnet" har vi i största möjligaste mån inte låtit denna längtan ta över hela oss och vårt liv. Längtan har inte fått sluka oss och det har varit av yttersta vikt att vi har levt livet till fullo under tiden.

...nu tillbaka till barnet som faktiskt plötsligt kommer VARA vårt liv. Barnet kommer bli vårt ALLT. Barnet är så otroligt efterlängtat och eftersträvat.

Barnet är så älskat långt innan vi ens vet vem det är och VI kommer vara barnets ALLT. Det är så det skall vara och det är så det kommer bli.

Jag inbillar mig inte att denna resan fram till barnet kommer bli lätt men jag räknar kallt med att den kommer bli spännande, utvecklande och slutligen helt fantastisk.

Vi skall bli föräldrar och vår kärlek skall fortsätta övervinna ALLT!

See you soon

Åsikt, avsikt & insikt

Livet är som ett tivoli, där man har fribiljetter till många attraktioner och vissa av dessa ger en skräckupplevelser, andra aha-upplevelser och på det hela taget så får man verkligen känna att man lever....

Under de senaste veckornas turer i livets karuseller har vi svetsats ännu mer ihop, vi har fallit hårt men sakta och säkert har vi tillsammans klättrat uppåt igen, vi har tagit oss härdade ur spökhuset och vi är nu redo för de nya utmaningarna som skall mynna ut i det andra lyckliga slutet!

Jag har en fast åsikt om att jag inte önskar åka i graviditetskarusellen igen, en stark avsikt om att vi skall bli föräldrar på annat sätt och en djup förhoppningsfull insikt om att ett ensamt barns öde kommer bli vårt...

Jag kommer inte skrika på vägen ner i berg & dalbanans brantaste backe....utan jag laddar istället för nästa!!!!!!

See you soon

Lilla Miss Lyckad

Idag har jag funderat på orden lyckad, misslyckad & lycklig, olycklig...orden som är motsatser med enkla små medel såsom ett litet "o" eller ett "miss".

Kan man vara lycklig men ändå misslyckad kan man vara lyckad men ändå olycklig?

Vad är lyckad och vad är lycklig?

Jag har alltid sett mig själv som en raktigenom lycklig person som trots motgångar och svårigheter alltid har sagt....- jag är lite ledsen just nu men egentligen är jag GLAD och i grunden är jag lycklig.

Det finns så ofantligt mycket att vara just lycklig för och det startar i det "enkla" att jag får lov att vakna varje dag och jag kan själv sätta ner fötterna på golvet och säga godmorgon till en ny dag. Vid min sida har jag min alldeles underbara make och på golvet sover vår fina hund. Vi har tak över huvudet, mat på bordet och tack och lov även kläder på kroppen.

Att jag tror mig vara frisk och att min man trots att han har MS är friskare än någon annan jag känner är det absolut viktigaste.

Så trots att inte allt i mitt liv lyckas så är jag lilla Miss Lyckad och väldigt lycklig!

See you soon

Bitter eftersmak...

Snart har två veckor passerat sedan vi fick det slutgiltiga och tråkiga beskedet om att vårt sista försök hade gått förlorat. Eftersom jag aldrig hade vågat glädjas och hoppas så innerligt som mannen min så föll jag inte fullt så hårt och tungt som han gjorde.

Det är verkligen inte lätt att se och uppleva någon annans sorg och ledsamhet. För mig är det mycket värre än mina egna känslor och jag har gjort mitt bästa för att låta honom vara, dvs. jag har lyckats låta honom vara ledsen, arg och besviken utan att jag har försökt göra honom glad...och detta är något som jag aldrig har varit bra på.

Jag vill alltid att ALLA och skall vara glada och mina närmaste är absolut inte något undantag.

Hur jag själv mår har alltid varit av sekundär betydelse och det viktigaste har alltid varit att mina nära och kära har det bra.

Vet ju att man egentligen skall sätta syrgasmasken på sig själv först innan man hjälper andra...och jag skall jobba vidare med "egoutmaningen".

Sakta men säkert känns det som om den värsta & tuffaste tiden börjar lägga sig bakom oss. Kvar lämnas en bitter eftersmak & en känsla av att ha förlorat något STORT medan det fortfarande var så litet.

Att "alla" andra lyckas och att behöva se STORA magar och barnvagnar överallt underlättar inte för oss. Men jag är iallafall inte avundsjuk på magarna längre då jag tyvärr bara förknippar dessa med ångest och vemod.

Nu börjar vi vår andra resa mot ett lyckligt slut men vi vet att det inte kommer bli lätt men jag tror att den komma bli givande, intressant och att den förhoppningsvis kommer sluta med att vi också går med barnvagn....

Jag hade föreställt mig att jag de närmaste månaderna skulle träna måttligt och mysa mycket. Men helt plötsligt fick jag inse att nu var det bara att ta tag i sitt liv igen. Förra måndagen började jag därför se över kosten och startade även igång med träningen igen. Nu skall jag komma i god form och jag satsar även på att gå ner i vikt istället för upp.

Eftersom jag tyvärr trodde att jag kunde börja där jag slutade för drygt två månader sedan så fick jag grymt ont i stora delar av kroppen efter joggingpass, pulspromenerande och spinningpass. Denna veckan tar jag det lite lugnare och satsar på att komma ännu bättre igång från och med nästa vecka. Tror att jag skall satsa på ett "kom igång med jogging" upplägg från ToppHälsa och mitt mål kommer vara att klara jogga "endast" 5 km. Dvs. inga STORA mål för året såsom 1 mil eller så lååååångt som en halvmara. Vill inte få ont i knäna och vill hellre kunna jogga lite än inte alls...

See you soon

Acceptera, hantera & gå vidare…

Efter ett väldigt långt blogguppehåll så är jag nu redo att skriva av mig om de senaste veckornas smärtsamma berg & dalbana.

Min kära make har på ett fantastiskt bra sätt skrivit om vår 12 år låååånga resa mot skapandet av en liten familj bestående av fler än oss två och vår fina hund Sako.

Så jag skall inte fördjupa mig i hur det har varit bakåt i tiden men jag vill bli av med ångest – acceptera, hantera & gå vidare…

En tid innan vi började med detta sista försöket så hade jag ett bra samtal med en klok vän till familjen och det han sa gick rakt in i min själ och det är troligtvis helt sant:

”Sofie – om det inte blir något barn nu så är det nog tyvärr inte meningen att du skall bära och föda ett barn.

Du skulle nog inte klara av det och något riktigt hemskt skulle nog hända dig/er.”

Det är så jag nu väljer att se det för att kunna gå vidare. Att få finnas till och dessutom ha världens bästa make vid min sida, det är värt sååå mycket.

Jag har alltid trott att mitt STORA syfte i livet är att jag skall bli mamma och dessutom så hade jag en idé om att det skulle jag bli innan 25. Nu tio år senare så kan konstatera att jag fortfarande skall bli mamma men inte på det sättet som jag tidigare envist trott och hoppats.

Världen är full av ensamma barn och det är ett av dessa som kommer bli vår VILJA & KLARA.

Vi skall inte ge upp utan vi skall gå vidare - vi vill klara det!

&

Det finns bara ett sätt och det är att ta sig framåt även om man ibland får ta ett steg tillbaka….

Jag vill tacka alla som skrivit så fina och otroligt omtänksamma kommentarer hos mig & hos Daniel.

Tack för att ni har hållit era tummar och skänkt oss så mycket energi och tankar!

See you soon again…

Vilja & Klara

Som två envisa och högljudda tvillingar ljuder de två orden i mitt huvud;

VILJA & KLARA

Jag vill och skall klara

de närmaste veckornas STORA utmaning och jag ser med

skräckblandad spänning fram emot åt vilket håll livet skall gå

(eller jogga eller cykla......)

Lever i ovisshet, oklarhet och osäkerhet

men försöker vara lugn, hoppfull och optimistisk!

---------------------

Efter en superduper trevlig och skön helg med härliga människor, god mat och bra träning så känner jag mig fylld av kraft, energi och inre styrka.

Minuset i helgen var att inte härliga Ingmarie kom ner från huvudstaden men jag hoppas innerligt att DU väldigt snart lyckas ta dig ner till Skåneland och att våren snarast gör intåg med STORA steg så att vädret inte sätter några fler käppar i hjulen.

See you soon

Leeeeeeev livet nu...

Av någon anledning så drar jag till mig människor som behöver mina öron och jag lyssnar väldigt gärna på mina vänner och familjemedlemmar men....jag blir så frustrerad å andra människors skull när de inte gör något åt det i livet som är möjligt att göra. Jag blir olycklig å deras vägnar när de inte kommer till skott utan bara pratar....

Jag förstår verkligen att det inte är lätt att förändra de STORA sakerna i livet men det är inte omöjligt att ändra en del av de små sakerna.

På bussen hem träffar jag nästan dagligen en nästan 50 årig kvinna som jag tycker riktigt synd om. När vi hade setts ett par gånger så släppte hon plötsligt på sin integritet och började stötvis berätta om sitt liv. Berättelsen visade skadade fragment av en olycklig och ensam barndom, en tråkig tonårstid och en flytt hemifrån först som 27-åring. Hon hade velat flytta tidigare men fick inte för sin mamma. Då mamman gick bort för ett par år kände sig kvinnan äntligen lite friare men inte helt fri eftersom hennes pappa fortfarande lever....

Det mest tragiska som hon nämnde i detta samtal var att hon ville leva om de senaste 20 åren och detta uttalande gjorde så ont i mig.

Hon vill byta jobb, hon vill flytta och hon vill inte vara så hårt knuten till sin pappa. Att byta jobb är ju inte så lätt men att försöka flytta, det är ju i alla fall inte helt omöjligt men pappan vill absolut inte att hon skall lämna byn och som hon gång på gång upprepar - han bestämmer....

Jag har vädjat till henne att hon skall försöka göra revolution mot pappan och inte göra ALLT som han vill utan försöka göra åtminstone något av det som hon vill göra.

Man skall inte jämföra sig själv med någon annan och alla har någon svårighet och skelett i garderoben. Men kvinnans liv och inställning får mig ändå att själv reflektera....

- Visst saknar jag EN väldigt viktig "del" i mitt liv

men jag saknar inte ALLT som är viktigt.

- Jag skulle gärna leva om de senaste 15 åren

och det inte för att de varit helt förfärliga

utan för att de har varit MEST POSITIVA.

- Hur man väljer att leva sitt liv är

upp till var och en men det viktiga är:

Att man försöker leva livet NU och inte sen...

See you soon

Växande vecka med känningar...

Den gångna veckan har gett mig så många sköna insikter och jag känner att jag äntligen är på rätt väg. Vet inte om det dessutom är tidiga vårkänslor som börjat sprudla under ytan eller bara det faktum att jag har börjat finna vägen tillbaka till mitt rätta jag.

Känner att min grundlycka som förr var så STOR men som de senaste åren fått sig några törn, den kryper långsamt tillbaka och jag börjar känna mig LYCKLIGARE, LUGNARE och NÖJDARE än jag gjort på mycket länge....

Sista tiden har jag dessutom varit extra snäll mot mig själv, satt mig själv i första rummet och oftare satt ner foten vid behov.

Mitt mer sprudlande jag börjar titta fram och jag känner mig mer busig än vad jag gjort på länge. Och inspirerad att träna både fysiskt och psykiskt.

Jag känner att jag har vuxit ett par mm på höjden av det faktum att jag sträckt mer på mig och jag har nog tagit några mm mer plats på andra hållet också genom att jag faktiskt har tagit mer plats.

På det hela taget så känner jag mig

STARKARE, GLADARE och TUFFARE

&

LYCKLIGARE, LUGNARE och NÖJDARE

Idag inledde vi dagen med ett spinningpass och det var så himla roligt och svettigt. Jag tror aldrig att jag har förlorat så mycket vätska under ett träningspass och det var riktigt "roligt".

Jag fick till det ordentligt med belastningen och orkade dessutom mer än förut. Jag har aldrig varit något stort fan av spinning men nu är jag riktigt hooked. Kanske är det det faktum att jag är i bättre form, än för några år sen då jag väldigt sporadiskt besökte gym/spinning, som gör att jag orkar mer och det gör ju det hela mycket roligare!

Längtar till onsdag då det är dags igen...

Jag hade egentligen tänkt börja med min joggträning igen (dvs. börja om och göra rätt...) när det blir lite varmare men jag tror att jag istället skall satsa på att ge mig ut och cykla långrundor.

Kanske är det en bättre idé åtminstone tills jag har tappat några kilo mer så att knäna får mindre belastning. Måste isåfall komma till skott och köpa cykelskor och därtill nya pedaler. Och en investering i cykelskor det behöver jag ju göra redan nu, för fy tusan vad ont det gör under fötterna på spinningen.....men "det gör ingenting" det är ju ändå så himla roligt!

See you soon

Siffrornas mening & ödets drivkraft

Jag är inte såååå knäpp att jag håller exakt koll på antalet månader och firar varje målstolpe som vi passerar men imorgon är det ändå en lite småhäftig dag åtminstone om man ser på siffrorna...

2011-01-16

16 år och en månad har då gått sedan vi 1+1=2

1994-12-16

Bläddrade mig igenom en del gamla kort, papper mm från den första tiden i vårt ganska så långa liv tillsammans och fann då ett kort med en dikt som jag gav min fina man då en månad hade gått dvs. 950116

Insåg att jag på den tiden terroriserade min nyblivna pojkvän med många små ramsor, dikter och brev.

Det var roligt att läsa dem nu och häftigt att tänka på att det faktiskt har gått väldans många år sedan dess....

Jag tror faktiskt att 2011 är VÅRT år och jag är säker på att vi kommer vara nöjda när vi ser tillbaka på året av en eller annan anledning...

Allting blir ju vad man gör det till och ödet driver en dit man skall.

Jag är absolut inte en fatalist utan jag tror att vi har alla tänkbara möjligheter att styra vårt liv

och det genom de val vi ständigt och jämnt gör.

Att välja ta höger istället för vänster när vi utan förutbestämd riktning skall tas till ett visst mål. Det valet kan ty sig obetydligt men vem vet vad som skulle väntat runt hörnet om jag valt annorlunda...

Något som faktiskt är lite intressant och ganska flummigt, det är numerologi;

Här kan man räkna ut sina tal och det stämmer rätt så bra för mig...

Namnstal

Uttryckstal. Hur du uttrycker dig själv i livets olika situationer.

2

Ödestal

Talet berättar vad du bör göra här på Jorden och vad du kan uppnå.
5

Personlighetstal

Konsonanterna i ditt namn berättar mycket om den praktiska sidan i livet, bland annat sysselsättning och personliga relationer.

6

Själstal

Vokalerna i ditt namn återspeglar vad du längtar efter att åstadkomma här i livet,

dvs. den subjektiva aspekten av din personlighet.

5

------------------------------------------------------------------

Betydelsen för dessa nummer:

2.

Anpassningsbar, Förstående, Snäll, Samarbetsvillig, Bra lyssnare, Försiktig, Behöver en partner.

5.

Expansion, Förändring, Äventyr, Spekulation, Visioner, Växande, Evolution, Nyficken, Aktiv, Kompetent, Talangfull, Kämpar mot gränser, Överskrider gränserna, Stadig växt, Grundlägger.

6.

Harmoni, Kreativitet, Konst, Rättvisa, Balans, Kärlek, Medlidande, Service, Symboler, Ansvar, Skydd, Omhändertagande, Samhälle, Sympati.

Jag har inte varit så aktiv vid datorn men desto mer aktiv på gymmet vilket känns riktigt bra. Har varit på spinning två gånger den senaste veckan, power plate:at och styrketränat. Känner mig mycket stark men inte alls lätt.... Vågen har inte precis lett mot mig utan snarare räckt ut tungan. Jag har därmed lovat mig själv att det skall brukas allvar med mellanmålen och jag skall äta var 3:e timme, fortsätta konditionsträna och strunta i vågen så gott det går. Många säger till mig att jag INTE alls skall väga mig men då är jag rädd för att det skenar iväg. Sedan jag började träna aktivt så har jag lyckats hålla mig inom ett spann på ca 3 kg upp eller ner men förr så kunde jag tyvärr öka tio fruktansvärda kilo som så klart var mycket svårare att gå ner än upp.

Den där berg o dalbanan vill jag aldrig mer åka....

See you soon

2010 möter 2011...

Så nu har vi fått börja om på nytt igen och återigen har vi ett blankt blad att fylla med vad vi vill och som även kommer fyllas av sådant vi inte alls väntar oss.

Mitt 2010 har inte varit olikt eller likt något annat år. Det fylldes av planerade händelser, utmaningar, möten och resor.

Fick glädjande nog uppleva många nya möten med människor som jag aldrig hade mött om det inte vore för mannens (och till viss liten del mitt egna) löpande.

Under 2010 så besökte jag den fina staden Växjö i princip en gång i månaden och så ofta har jag inte varit där sedan jag var liten. Hälften av besöken var planerade och fyllda med kalasande och några var oplanerade p g a olycka och tyvärr även dödsfall.

Att min fina mormor lämnade jordelivet kom inte som någon överraskning och hon uppnådde den anmärkningsvärda åldern 88 somrar.

Att hon försvunnit känns ändå väldigt overkligt och märkligt. Men så länge minnet lever - finns hon bland oss.

Min kära mor och jag står varandra om möjligt ännu närmare varandra än tidigare och jag är sååå stolt och glad över att hon klarat sitt års utmaningar med bravur. Att hon även med värsta stuntmanövern lyckades bli påkörd av en bil utan att bryta ett endaste ben det är såväl överraskande som förbryllande.

I början av 2010 så började jag förvånansvärt nog med joggning vilket i sin tur ledde till några lopp på 5 km till en mil och i slutet av året mitt livs första halvmara i New York. Det var skrämmande långt men inte avskräckande...

Träningen i klädd löpardojjor har varit förenande och glädjande att utföra med eller med stöd av mannen min. Alla gemensamma besök i skog och gym har varit riktigt roliga att göra tillsammans.

Under året så har min kära make gång på gång gjort mig så stolt och överväldigad av sina prestationer i löpningen och sin fantastiska inställning till sin ofrivilliga följeslagare MS:en.

Han är en målsättare av STORA mått och jag är imponerad av att han hela tiden flyttar målen uppåt och uppnår dem...

Håller nu tummarna för att han klarar ett speciellt mål för året som skall föra oss båda till NY 2012 och då skall jag högst otroligt springa....något lopp men i parker mm gör jag det gärna!

Året har gett mig nya tankar och känslor om STORT och smått. Jag har gråtit en del men inte tillräckligt, jag har skrattat en del men inte tillräckligt och jag har längtat alldeles tillräckligt mycket. Längtat efter det där som skall ge mitt liv en ännu större mening och något mer att brinna för.

Så inför 2011 har jag ett lite märkligt mål, antingen skall jag gå ner 5 kg eller så skall jag gå upp minst 15 kg och vad jag menar med detta får ni själva fundera över...

Under 2010 hade jag och min man några jubileum; 5-årig bröllopsdag och 16 år sedan vi blev ett par och sist men inte minst 10 år i vårt gamla hus på landet.

Så nu är slutligen frågan vad gäller mötet mellan 2010 och 2011....

Same procedure like last year

Miss Sophie?

Förändring och åter förändring skall leda till ännu mer förändring men det beständiga skall vara och förbli beständigt.

Och beständigt är kärleken och föränderligt är livet!

See you soon