Förstår nu...

...varför jag inte tycker om att tänka på framtiden och varför jag inte lyckas sätta några mål. Jag är rädd - rädd för att misslyckas.

Denna uppenbarelse kom till mig igår under mitt medarbetarsamtal då chefen frågade mig var jag såg mig själv i framtiden, sisådär om fem år. Jag svarade då direkt från själens inre - att jag inte såg mig själv där (i framtiden) utan att jag ser mig själv här & nu. Att jag lever idag och försöker njuta av idag och att jag inte kan tänka så långt fram.

Jag sa att jag hade ambitioner och att jag ville vidare inom företaget men att jag inte har bråttom. Att jag är en nöjd person som dock gärna blir nöjdare. Det var ett riktigt bra samtal och mitt ego fick sig ett uppsving, alltid roligt att höra att man gör ett förbaskat bra jobb.

Vi har en betygsskala som går mellan 1 och 5, 1 är riktigt bra och typ omöjligt att få och 5 är motsatsen. Medelmåttan/jag fick en mycket stark 3:a med intentioner mot en 2:a om detta året utvecklade sig i "rätt" riktning för mig. Jag frågade lite försynt vad detta hade för betydelse...och fick till svar att det faktiskt inte hade någon större betydelse mer än att det ju borde vara roligt att få en 2:a....hmmm.... Var tvungen att fråga om en "bra" siffra hade någon betydelse när han satte lönerna. Och det hade det inte.... men om man hade fått en 4:a eller 5:a då hade det påverkat ens lön negativt....

Nu hör jag till den förmodligen ganska lilla skaran som inte bryr mig så mycket om min lön. Jag har alltid haft en helt okej sådan som har utvecklat sig i lagom takt under åren men jag har alltid känt att chefernas/kollegornas tycke om mitt jobb har varit den riktiga moroten. Nu låter detta säkert märkligt och det är klart att lönen i sig är viktig och välbehövd men den årliga höjningen hänger jag inte upp mig på. Därför så släppte jag också ämnet ovan med chefen så fort jag fått ventilerat siffrans betydelse.

Om det är någon som har orkat läsa så här långt så vill jag önska dig en riktigt bra fortsatt vecka!

See you soon