Efter ett väldigt långt blogguppehåll så är jag nu redo att skriva av mig om de senaste veckornas smärtsamma berg & dalbana.
Min kära make har på ett fantastiskt bra sätt skrivit om vår 12 år låååånga resa mot skapandet av en liten familj bestående av fler än oss två och vår fina hund Sako.
Så jag skall inte fördjupa mig i hur det har varit bakåt i tiden men jag vill bli av med ångest – acceptera, hantera & gå vidare…
En tid innan vi började med detta sista försöket så hade jag ett bra samtal med en klok vän till familjen och det han sa gick rakt in i min själ och det är troligtvis helt sant:
”Sofie – om det inte blir något barn nu så är det nog tyvärr inte meningen att du skall bära och föda ett barn.
Du skulle nog inte klara av det och något riktigt hemskt skulle nog hända dig/er.”
Det är så jag nu väljer att se det för att kunna gå vidare. Att få finnas till och dessutom ha världens bästa make vid min sida, det är värt sååå mycket.
Jag har alltid trott att mitt STORA syfte i livet är att jag skall bli mamma och dessutom så hade jag en idé om att det skulle jag bli innan 25. Nu tio år senare så kan konstatera att jag fortfarande skall bli mamma men inte på det sättet som jag tidigare envist trott och hoppats.
Världen är full av ensamma barn och det är ett av dessa som kommer bli vår VILJA & KLARA.
Vi skall inte ge upp utan vi skall gå vidare - vi vill klara det!
&
Det finns bara ett sätt och det är att ta sig framåt även om man ibland får ta ett steg tillbaka….
Jag vill tacka alla som skrivit så fina och otroligt omtänksamma kommentarer hos mig & hos Daniel.
Tack för att ni har hållit era tummar och skänkt oss så mycket energi och tankar!
See you soon again…
10 kommentarer:
Jag sitter med tårar i ögonen när jag läser dina och Daniels ord. Känner så starkt med er och vill skicka alla styrkekramar i världen även om de förmodligen inte räcker så långt. Känns skönt att ni två fina människor har varandra och jag vet att ni stöttar varandra på bästa sätt. Kram på er!
Liksom Anna så rinner mina tårar. Jag önskar av hela mitt hjärta att det hade blivit som du/ni önskat men livet verkar gå sina egna vägar ibland oavsett vad vi människor vill. Eller kanske det finns en mening med allt som vi bara inte ser direkt? jag tror att Vilja och Klara finns där ute och väntar på er. barn som kommer att bli de lyckligaste i världen som får er till föräldrar. Stor stor kram fina Sofie
Ja jag är nog lite fuktig i mina ögon också. Vet verkligen hur det kan vara när man vill men inte får till det.
Men som sagt är det viktigast att ha varandra och kunna gå vidare tillsammans.
En styrke kram från mig och min Nina. Ni finns i våra tankar.
Anna, tack för dina rader och för din omtanke. Tack också för alla styrkekramar som verkligen behövs. Att ha varandra är värt ALLT och vi gör så klart vad vi kan för att stötta varandra.
Ingmarie, visst är det så att livet går sin egen väg oberoende av vad man vill....och jag kämpar verkligen för det där med meningen som jag tror finns men som vi verkligen inte ser just nu! Vilja och Klara finns och det finner jag STOR förtröstan i, vi skall bli mamma o pappa, så är det bara!
Peter, ja att inte få det man vill och önskar mest det smärtar otroligt men att ha varandra det värmer och glädjer mycket!
Tack för era kramar!
Sofie
Jag trodde så starkt på detta, och är så otroligt ledsen för er skull! Men liksom Ingmarie och din vän tror jag att det finns en mening med allt - även om man undrar vad tusan universum sysslar med när två så underbara människor som du och Daniel måste gå igenom detta. Men inom sinom tid klarna det. Ni är starka tillsammans och framåt kommer ni att ta er. Stora stora kramar till er båda
Sara, tack snälla för din omtanke och för dina fina rader. Inte kan man förstå meningen just nu men det finns säkert.... Vi är starka och vi skall klara detta också!
Kramar tillbaka till dig
Dina ord "Vi skall inte ge upp utan vi skall gå vidare..." får mig att hjärtligt önska lycka till! Tusen kramar fråm en medmänniska i väst som inte känner dig men känner MED dig.
Världen är full av ensamma barn. Och ett (eller kanske flera) av dem kommer att bo hos er och inte längre vara ensam utan älskad. Någon "högre mening" med allt detta tror jag inte på, men jag tror på din och Daniels styrka, som människor och som par.
Tänker på er!
Annika, tack för dina tusen kramar och ditt lycka till!
Hoppas att solen skiner lika varmt och skönt på dig idag som den gör här i söder ; )
Anneliten, jag tror och hoppas verkligen att vi skall få den STORA äran att ta emot ett eller två barn från ett annat land. Vår styrka är STOR och när den värsta sorgen lagt sig då skall vi ta oss närmare det andra lyckliga slutet.....
Soliga kramar till er
Skicka en kommentar