Efter ett väldigt långt blogguppehåll så är jag nu redo att skriva av mig om de senaste veckornas smärtsamma berg & dalbana.
Min kära make har på ett fantastiskt bra sätt skrivit om vår 12 år låååånga resa mot skapandet av en liten familj bestående av fler än oss två och vår fina hund Sako.
Så jag skall inte fördjupa mig i hur det har varit bakåt i tiden men jag vill bli av med ångest – acceptera, hantera & gå vidare…
En tid innan vi började med detta sista försöket så hade jag ett bra samtal med en klok vän till familjen och det han sa gick rakt in i min själ och det är troligtvis helt sant:
”Sofie – om det inte blir något barn nu så är det nog tyvärr inte meningen att du skall bära och föda ett barn.
Du skulle nog inte klara av det och något riktigt hemskt skulle nog hända dig/er.”
Det är så jag nu väljer att se det för att kunna gå vidare. Att få finnas till och dessutom ha världens bästa make vid min sida, det är värt sååå mycket.
Jag har alltid trott att mitt STORA syfte i livet är att jag skall bli mamma och dessutom så hade jag en idé om att det skulle jag bli innan 25. Nu tio år senare så kan konstatera att jag fortfarande skall bli mamma men inte på det sättet som jag tidigare envist trott och hoppats.
Världen är full av ensamma barn och det är ett av dessa som kommer bli vår VILJA & KLARA.
Vi skall inte ge upp utan vi skall gå vidare - vi vill klara det!
&
Det finns bara ett sätt och det är att ta sig framåt även om man ibland får ta ett steg tillbaka….
Jag vill tacka alla som skrivit så fina och otroligt omtänksamma kommentarer hos mig & hos Daniel.
Tack för att ni har hållit era tummar och skänkt oss så mycket energi och tankar!
See you soon again…
